Hej och välkommen!

Här har vi öppet kafferep med och av Damptanter. En mer matnyttig blogg finns här: http://damptanterna.wordpress.com/

OM - ett slags förORD

Damptanten har alltid funnits. Över hela världen. Nu klampar hon obekymrat fram på nätet och sedan mars 2008 har hon en alldeles egen flagga att vifta lite som hon vill med - damptanternas logotyp.



Om man råkar möta en dinosaurie som inte ser sig för nu igen, kan det vara en god idé att lämna företräde!

Den här samlingsbloggen kommer förhoppningsvis att administreras av ett större antal damptanter - men bara när någon av dem har lust (och minns lösenordet).För tid har de verkligen inte. Loggan och grundidén till DAMPTANTERNA står Tant Rasch för. DT kom till för att VI FINNS och loggan får användas fritt på bloggar och hemsidor av alla (o)möjliga bokstavstanter med NPF. Om de har lust!____________________________
Hugade damptanter kan få inloggningsuppgifter av TantVass;
tantvass snabela hotmail com

23 september, 2008

Modediagnoser?

Har ni mött fördomar mot Neuro-diagnoserna?
Jag är förbannat trött på ytliga "förståsigpåare" som slänger ur sig kommentarer om mode-diagnoser när man pratar om t.ex ADHD!

Vissa, till exempel skolpsykologen i min kommun anser att det är ett okynne att stämpla oskyldiga barn till ett stigma, med en diagnos, som att det bara kommer stöta ut dem ännu mer ur gemenskapen i skolan.
En snubbe jag berättade om min ADHD för påtalade med ett fnys att: Det är som den dära hetlevrade bandyspelaren, som skyller sina utbrott på ADHD!
Jag är förbannat trött på åsikter från folk som inte har en aning om vad det handlar om.
- Som att vi är latmaskar som bara vill ha nåt att skylla på!

Likaså har ju utbrändhet diskuterats i samma föraktfulla ordalag vitt och brett bland publikum.
Visst skall diagnoser ha medicinskt underlag och utbrändhet kanske mer korrekt borde kallas utmattningsdepression, osv.
Men vad ska vi göra åt det, att det rätt nyligen börjat forskas om våra problem och att det tar tid innan dessa nyheter får genomslag inom t.ex psykiatrin, där många med neuroproblem hamnar och, som jag, får andra diagnoser som inte hjälper till ett bättre liv, ett endaste dugg!

- Därför vill jag verkligen ge alla bloggande Damptanter en stor eloge, för att ni/vi vågar berätta och kanske så ett litet frö mot förändring!



Inte ens om jag hade haft mindre, eller mer fantasi hade jag själv kunnat uppfinna min jobbiga diagnos..

Jag ju fick bara ord på något jag alltid vetat utan att förstå:
- Jag har ett fågelbo i hela hôvvet!

5 kommentarer:

Psykbryt sa...

Jag har en nära släkting som arbetar inom psykiatrin. Enligt den här personen är det Asperger som kallas modediagnos idag...och bland sjuksköterskor inom psyk finns ett allmänt förhållningssätt om att psykläkare i stort fokuserar mycket på NPF-fältet och medicinering- och att man många gånger missar de emotionella aspekterna av en viss åkomma (inte bara vad gäller NPF).

Lite av attityden att man diagnostiserar med ADHD och Asperger som man en gång gjorde med borderline förekommer också, men forskningen och informatonsarbetet för diskussionen framåt.

Det ska dock tilläggas att landstinget jag tillhör är duktigt på att kompentensutveckla personalen inom NPF. Det förekommer väldigt många föreläsningar om ADHD och Asperger för personalen, och öppenpsyk samarbetar väl med kommunen i de fall där det behövs.

Men detta kan ju skilja sig från landsting till landsting.

Off topic: Måste vi ha ordverifiering på kommentarer?

Victoria sa...

Jag går hos Öppenpsykvårdsmottagningen i Partille och där verkar motståndet stort mot NPF (neuropsykiatriska funktionshinder). Såklart fattar jag, att det beror på att de inte har kunskapen och prestigen är stor! De vill inte bli uppläxade om nåt de inte kan, utan kör på Borderline osv..
Försökt skriva in mig på Neuropsykmottagningen i Göteborg för att få en Neuropsykiater, men de har ju knappa resurser, så jag får tydligen nöja mig med att träffa nya psykater då och då på psyköppenvårdmottagningen, där 2 av 3 tjänster är vakanta.

.. sa...

Ja.. jag har säkert stött på fördomar, men jag är ju lite "off" för det mesta, lite socialt imbecill ibland och märker inte alltid pikar och sånt.
Men jag har råkat ut för en riktigt läskig sak.. När skolan fattade att inte bara min son är bokstavsbarn utan även jag, och att jag har barnen SJÄLV varannan vecka, anmälde dom "oro för barn" till socialen. Det blev möte.. jag ville givetvis veta på vilka grunder.. Men dom hade inget särskillt.. den ena sonen har ju tendenser till att vara utåtagerande (har haft tre ilskeutbrott på fem år..) den andre är ju väldigt lugn och ordentlig, han kanske tar på sig för stort ansvar? Herregud! Jag var skitarg.. Här går det omkring oälskade barn, barn utan mat och kläder, barn som får upleva våld och droger hemma, barn som blir påsatta, barn som aldrig skrattar.. och så anmäls vår familj bara på grund av att vi har ADHD!! Men skolan sa att dom har skyldighet att anmäla om dom tror att det kan finnas problem.. Vad för problem tror ni finns då, frågade jag. Tja.. det har ju inte fungerat så bra med lappar från och till skolan, och det har glömts en och annan gympapåse. Jag frågade om dom verkligen tycker de problemen står i proportion till deras agerande, att utsätta oss för granskning av en Pruseluska med mandat och myndighet att faktiskt ta barnen i från mig om jag inte faller henne i smaken. Dom sa att dom handlat efter reglerna och att dom måste ha ryggen fri om det händer något i framtiden.
Soc la ner alltihop och tyckte skolan överreagerat. Men jag har aldrig känt mig så kränkt och förudmjukad i hela mitt liv!

Anonym sa...

Tyvärr blir man kanske lite för van att känna sig kass, så att kränkningar mot ens förmåga nästan känns rättfärdigade tillslut?

Att ha "Hjärndiabetes" är inte det sämsta, även om det är trixigt. Jag är mer rädd för de idiotföräldrar utan självinsikt som får hålla på!
Skitbra att du står på dig, grattis till insikten om att du är dina barns bästa mamma! *grr*

Anonym sa...

Jag har fått lite kommentarer om att jag har inne-diagnosen ADD, för några år sen var det ju inne att käka psykofarmaka mot depression så då fick jag också höra att jag var inne.... öh.... nåväl. Kul när man är inne när man har funktionshinder. När jag var barn tyckte folk att de/vi var konstiga... nu är vi alltså hippa? *hrmpf*